vem är jag? och andra funderingar i duschen

Ja det är kanske lite knasigt att man kommer fram till sanningar om sig själv när man duschar. Eller egentligen, kanske inte. Det är ju ett av de (mycket) fåtal tillfällen man är helt själv och utan distraktioner.

Jag har i alla fall kommit fram till att jag är en långsynt och envis person. Och ganska argsint tror jag också. Eller ja.. temperamentsfull. Jag har väl aldrig riktigt förstått "vända andra kinden till" principen som är så fantastiskt vanlig bland kvinnor. I alla fall bland de kvinnor därifrån jag växte upp. Äldre kvinnor.

Och så jag själv förstås. Jag har alltid försökt vända andra kinden till. Sååå jäkla skenhelig.

Jag har nog alltid försökt tillämpa detta sätt att se på tråkigheter.. bara låta vara. Vilket bara har lett till att jag blivit martyr. Inte inför andra så mycket som inför mig själv. Det är ju helt sjukt ju. Idag i duschen kom jag ihåg en massa gånger då jag blivit så jäkla arg och så jäkla besviken men inte sagt ifrån. Jag tycker fortfarande illa om personen som låg bakom just dessa tillfällen, så uppenbarligen var det något ganska allvarligt som skedde. Jag är nog mest sur på mig själv som lät det ske iofs. Men men.

Jag har i alla fall kommit på att det är ok att bli förbannad på någon! Och att vara sur, på dåligt humör och själv säga taskiga grejjer för den delen. Så länge man ber om ursäkt sen. Ordentligt ibland kanske. Men vadfan. Bättre det än att gå och fortfarande vara förbannad 5 år senare.